Skrifter - Edition Allegro Musik HB

Edition Allegro Musik
För angenäma musikupplevelser
Logo EAMHB
YouTube
Go to content

Skrifter

Robert Stolz (1880-1975)
Robert Stolz föddes i Graz, Österrike den 25 augusti år 1880. Det förunnades honom att få leva nästan ett helt århundrade—från de dagar då Kejsar Franz Joseph I ännu hade 36 regentår framför sig i det Habsburgska Österrike -Ungern, då bilar elektriskt ljus och telefoner ännu knappt existerade och ända in i TV-satelliternas tidevarv. Han gick bort 1975.

Stolz utbildades av, spelade för och umgicks med flera av 1800-talets främsta kompositörer såsom Anton Bruckner, Johannes Brahms, Engelbert Humperdinck och Johann Strauss d y. Det var den senare som strax före sin död år 1899 övertygade Robert Stolz om att ägna sitt liv åt den lättare klassiska wienermusiken, en uppgift som han kanske mer än någon annan kom att fullgöra.

Robert Stolz opusför-teckning upptar drygt 1300 verk varav ett hundratal med teman från hemstaden Wien. Han komponerade musiken till 50 operetter och 100 musikfilmer, däribland 1930 till den första europeiska musikfilmen med synkroniserat ljud—Zwei Herzen im Dreivierteltakt. Han Oscars-nominerades två gånger för bästa filmmusik. Sin första fonografiska inspelning gjorde Stolz år 1904 och den trehundrade och sista år 1975.

Stolz var också en av 1900-talets stora dirigenter. Han konserterade med många av världens bästa orkestrar. I USA, dit han tvingades emigrera vid 1930-talets slut på grund av sin hjälp till judar att fly från Tyskland under 1930-talet, lockade hans konserter tiotusentals besökare—Lewison Stadium, New York: 20.000; Grant Park, Chicago: 62.000 … Eleanor Roosevelt sade: Österrike har ingen ambassadör i USA och ändå finns här den bäste ambassadör som går att tänka sig—Ni herr Stolz. Omedelbart efter kriget återvände Robert Stolz, med visum nummer ett, till Österrike där han och hustrun Einzi fick uppleva ytterligare tre lysande framgångsrika decennier tillsammans.

Robert Stolz skapade genom hela sitt sekellånga liv med stor ödmjukhet och generositet för att ge till sina medmänniskor. Hans livsmotto var: Om mina melodier har funnit en plats i människornas hjärtan, då vet jag att jag har fullgjort mitt uppdrag och inte levt mitt liv förgäves.


© Bo Magnusson - Edition Allegro Musik HB

Professor Robert Stolz.

Robert Stolz (1880-1975).

Robert Stolz (1880-1975).

Dokumentärfilm om Robert Stolz - hans liv och verk.

Jan Kiepura (1902-1966)
Jan Kiepura föddes den 16 maj 1902 i Sosnowiec, en ort cirka 20 km nordöst om Katowice i södra Polen. Kiepura, som var son till en bagare, studerade först juridik och sedan sång i Warszawa. Två av hans sånglärare var Waclaw Brzezinski och Tadeusz Leliva. Kiepura debuterade år 1924 i den dåvarande polska staden Lvov (numera Lviv, Ukraina) som Faust i Charles Gonouds opera med samma namn från 1869.

Från Warszawa till Wien och Staatsoper
Efter engagemang i Warszawa och Poznan fick Kiepura på sensommaren år 1926 möjlighet att provsjunga för Franz Schalk, dåvarande chefen vid Staatsoper i Wien. Redan några dagar senare, den 21 september 1926, debuterade den nu 24-årige Kiepura i ett provgästspel på Staatsoper i Giacomo Puccinis opera Tosca. Vid sin sida hade han den berömda tjeckiska sopranen Maria Jeritza, obestridd primadonna från 1911 till 1935 på Hofoper, efter första världskriget Staatsoper, i Wien.

Kiepuras definitiva genombrott inträffade den 15 oktober 1926 i rollen som Kalaf vid premiärföreställning nummer två av operan Turandot av Giacomo Puccini. En av dem som fick uppleva denna premiär var den då fjortonårige Marcel Prawy, sedermera Kiepuras privatsekreterare (från december 1936), chefdramaturg vid Staatsoper i Wien, professor med mera. Prawy skriver i sina memoarer Marzel Prawy erzählt aus seinem Leben (Wien 1996): Så vitt jag kommer ihåg var jag på plats alla Kiepura-kvällar. Han besatt en lyrisk tenorstämma med stor volym och en närmast osannolikt vacker timbre, en hänryckande intensitet i sitt spel och en höjd som saknade motstycke. Och han hade också ett tilldragande utseende.

Efter succén år 1926 var Kiepura regelbundet engagerad som gästsolist vid Staatsoper under 1920-talets sista år och under större delen av 1930-talet. Han uppträdde bland annat i La Bohème, Rigoletto, Faust, Manon, Carmen, Aida och i de två förstlingsoperorna Tosca och Turandot. Under samma period framträdde också Kiepura på en rad andra teatrar till exempel La Scala i Milano, Stora Operan och Opéra Comique i Paris, i Berlin, London, Budapest, Bryssel, Buenos Aires, Sau Paulo, Rio de Janeiro och Chicago där USA-debuten ägde rum år 1931.

Filmkarriär
Alldeles i slutet av 1920-talet bröt ljudfilmsepoken in. Sångarfilmer blev mycket populära. Den allra första tyska sångarfilmen med synkroniserat ljud kom till år 1930. Titeln var Zwei Herzen im Dreivierteltakt (Två hjärtan i valstakt) med musiken komponerad av Robert Stolz. Samma år medverkade Jan Kiepura i sin första film: Die singende Stadt. Därmed inledde Kiepura en karriär vid sidan om operakarriären som förde honom till en stjärnstatus i filmvärlden i nivå med de största Hollywood-stjärnorna.

Kiepura medverkade under 1930-talet i sammanlagt 19 musikfilmer. Flera av dessa har blivit klassiska. Ett exempel är den år 1937 i Rosenhügel-filmstudion i Wien producerade och mycket påkostade Zauber der Bohème med musik av Giacomo Puccini och Robert Stolz. Teater- och filmforskaren Günter Krenn skriver i boken Zauber der Bohème. Filmarchiv Austrian (Wien 2002) följande om musiken: Puccinis partitur är, av ett flertal skäl, en väsentlig beståndsdel av filmen, dock, den musik som gör filmen till en succé härstammar från en annans penna: Robert Stolz.

Zauber der Bohème förbjöds av nazisterna i mitten av 1938. I USA däremot hade filmen premiär den 18 mars 1938, det vill säga fem dagar efter Tysklands ockupation (Anschluss) av Österrike. Förbudet berodde inte minst på Robert Stolz uttalat kritiska hållning mot nazismen. Detta ledde till att han, trots att han inte hade judiskt påbrå, tvingades fly från Österrike dagen före det tyska intåget.

Stolz var en av de mest produktiva och framgångsrika kompositörerna av filmmusik genom tiderna med tyngdpunkten just i 1930-talets sångarfilmer och sedermera två Oscars-nomineringar (1941 och 1944). Sammantaget skapade han musiken till 60 filmer inklusive ett par berömda stumfilmer så tidigt som 1913. I den ena - Der Millionenonkel - exekverades huvudrollen av den berömde skådespelaren och sångaren Alexander Girardi.

Favoritkompositören
Robert Stolz var Jan Kiepuras favoritkompositör. Följande lilla historia återgiven i Marcel Prawys tidigare nämnda biografi kan illustrera detta: På 1930-talet framträdde Kiepura på Staatsoper som Hertigen i Giuseppe Verdis opera Rigoletto. I samband med slutapplåderna "smög" någon (jag?) in ett piano på scenen. Och ävenså en pianist. Framför ridån i statsoperahuset sjöng stjärnan därpå sånger av Robert Stolz till pianoackompanjemang. Robert Stolz debut på Staatsoper.

Efter föreställningen for vi till Kiepuras våning på Hietzinger Wenzgasse, som på den tiden alternerande användes av Kiepura och Richard Tauber. Knappt hemkomna ringde telefonen. Direktionsrådet vid Staatsoper Dr. Heinrich Reif-Gintl (som sedermera också blev operachef) ropade upprört i luren: "Vad er chef Kiepura gjorde ikväll är oacceptabelt. Man kan inte från scenen på Wiener Staatsoper efter föreställningens slut sjunga sånger med pianoackompanjemang. Det är uteslutet. Jag förbjuder det."

Efter nästa föreställning talade Kiepura till den jublande publiken med sin ofta imiterade polska accent: "Herr Reif- Gintl har sagt, skall jag här inte sjunga sånger till piano. Så jag sjunger utan piano!" Och sedan sjöng han Robert Stolz-sånger a capella. Reif-Gintl hörde inte mer av sig, han hade kapitulerat.

Marta Eggerth
Vid inspelningen år 1934 av sångarfilmen Mein Herz ruft nach dir, även denna med musik av Robert Stolz, mötte Jan Kiepura den då 22-åriga men redan inom den europeiska musikfilmen väletablerade och firade ungerska sopranen Marta Eggerth. Mötet ledde till en livslång gemenskap både privat och professionellt på scenen och inom filmen. Sångarparet gifte sig den 31 oktober 1936.

Emigration till USA
Den 18 januari 1938 stod Jan Kiepura för sista gången på Wien-operans scen i rollen som Don José i Carmen av Georges Bizet. Kiepura hade enkom för detta framträdande studerat in rollen tillsammans med den berömde dirigenten Bruno Walter. Kiepura hedrades vid föreställningen genom närvaro av den österrikiske förbundskanslern Kurt Schuschnigg och den polske ambassadören Jan Gawronski.

Strax innan den tyska invasionen av Österrike år 1938 reste paret Kiepura till USA där Jan Kiepura från 1938 till 1942 var engagerad vid Metropolitan-operan i New York. Han debuterade på Metropolitan den 19 februari 1938 som Rodolfo i La Bohème. Andra operor i vilka Kiepura medverkade under tiden på Metropolitan var Tosca, Rigoletto, Manon och Carmen.

Under andra världskriget gjorde Jan Kiepura stora insatser för att hjälpa det polska grupper och enskilda människor exempelvis med anskaffning av visum. Ett viktigt inslag var välgörenhetsarrangemang - konserter och operaföreställningar runt om i USA där hela intäkten gick till behövande polacker och den polska motståndsrörelsen. Ofta uppfördes den polska operan Halka. Halka betraktas som den polska nationaloperan. Musiken komponerades av  Stanislaw Moniuszko, den polska operans fader. Uruppförandet ägde rum den 1 januari 1858 på Wielki-operan - statsoperan - i Warszawa.

År 1943, vid 41 års ålder och på höjden av sitt konstnärskap, fattade Jan Kiepura det livsavgörande beslutet att avbryta sin operakarriär. Det allra sista framträdandet ägde rum i februari 1943 i Mosque Theatre i Newark. Operan var Aida av Giuseppe Verdi. Kiepuras nya mål var Broadway. Så blev det också.

Broadway
Liksom Kiepura emigrerade hans favoritkompositör och filmkollega från 1930-talet, Robert Stolz, till USA i samband med andra världskrigets utbrott. I USA verkade Stolz med stor kraft och framgång för det fria Österrikes sak och för spridning av österrikisk kultur. Som en del därav åstadkom han en renässans för den klassiska österrikiska operetten. Och det skedde på Broadway i New York.

Efter kritikerrosade uppsättningar av Zigenarbaronen och Läderlappen med musik av Johann Strauss d y samt Tiggarstudenten av Carl Millöcker föll det på Stolz att bearbeta musiken och leda uppförandet av Franz Lehárs operett The Merry Widow. Han hade själv som förste kapellmästare dirigerat den allra första uppsättningen från år 1905 på Theater an der Wien i Wien. Jan Kiepura engagerades i Broadway-produktionen för rollen som Greve Danilo. Hustrun Marta Eggerth blev hans motspelerska i operettens kvinnliga huvudroll Hanna Glawari.

Den påkostade uppsättningen på Majestic-Theatre, producerad av Yolanda Merö-Irion, blev en stor och bejublad succé, inte minst för sångardrömparet Kiepura-Eggerth. Den 29 augusti 1943 skrev Associated Press: Wiener-operetten älskas av hela New York. Melodin är återfödd på Broadway.

Efter framgången på Broadway genomfördes en omfattande turné med The Merry Widow över hela USA. Under cirka tre års tid spelades operetten 322 gånger på Majestic-Theatre och ytterligare cirka 1700 gånger på turné. Knappa 15 år senare - 1957 - hade uppsättningen från 1943 framgångsrik nypremiär i New York, återigen med Kiepura och Eggerth i huvudrollerna.

Åter till Europa
1947 återvände Jan Kiepura och Marta Eggerth till Europa. Med utgångspunkt i Paris, där de var bosatta de följande sex åren, genomförde paret omfattande och bejublade konsert- och operett-turnéer runt om i Europa och i USA. Paret medverkade också efter kriget i tre filmer. Den sista var en påkostad filmatisering av Franz Lehárs romantiska operett Leendets Land. Filmen hade premiär den 2 oktober 1952 och blev, mycket tack vare Kiepuras och Eggerths popularitet, en stor framgång.

Till Wien återkom paret år 1954. De medverkade då i en uppsättning på Raimundtheater av operetten Paganini med musik av Franz Lehár. Kiepura och Eggerth medverkade två år senare på Raimundtheater i ytterligare en  Franz Lehár-operett - Der Zarewitsch.

På nytt i USA
Efter åren i Paris återvände Jan Kiepura och Marta Eggerth till USA. De bosatte sig i Rye, Westchester County utanför New York, varifrån deras oavbrutet framgångsrika gästspel fortsättningsvis utgick. Sångardrömparets enastående och flera decennier långa karriär avbröts dock abrupt när Jan Kiepura hastigt avled i sitt hem den 15 augusti 1966 vid 64 års ålder.

Sista vila i fosterlandet
År 1947, strax efter återkomsten till Europa, engagerades Jan Kiepura och Marta Eggerth för en nyinspelning av succéfilmen från 1937 - Zauber der Bohème. Inspelningen ägde rum i Rom. Under inspelningen besöktes paret av Jan Kiepuras far. I samband därmed överlämnade fadern ett skrin vari fanns en liten mängd jord från Polen. Samtidigt yttrade han: Glöm aldrig bort att det är där borta du hör hemma! Så blev det också. Från USA överfördes Jan Kiepuras stoft sedermera till Warszawa för den sista vilan.

Jan Kiepura var unik. Ingen vare sig före eller efter honom har med sådan lätthet och självklarhet kunnat röra sig mellan opera, operett, musikfilm, konsert och radio och samtidigt i alla publikgrupper erövra total sympati och folklig kärlek.

Jan Kiepura och Marta Eggerth fick två barn - Jan Kiepura Junior född 1944 och Marjan Kiepura med födelseår 1950.

Anmärkningar
Källmaterial är bland annat hämtat från:
Marzel Prawy erzählt aus seinem Leben. Verlag Kremayer & Scheriau, Wien 1996. ISBN 3-218-00624-4.
Zauber der Bohème. Filmarchiv Austria, Wien 2002. ISBN 3-901932-17-8.
Servus Du. Robert Stolz und sein Jahrhundert. Blanvalet Verlag, München 1980. ISBN 3-7645-1400-0.
Robert Stolz  - Melodie eines Lebens - Ein Komponist erobert die Welt. Marion von Schröder Verlag, Hamburg 1967. Buchnummer: 8563.
Marcel Prawy - Glück, das mir verblieb. Verlag Christian Brandstätter, Wien 2002. ISBN 3-85498-174-0.
Robert Stolz. Werkverzeichnis von Stephan Pflicht. Musikverlag Emil Katzbichler, München - Salzburg och Dreiklang-Dreimasken Bühnen- und Musikverlag, 1981. ISBN 3-87397-420-7.
Dokument i arkiv hos Edition Allegro Musik HB.

En restaurering av Zauber der Bohème från 1937, en av musikfilmgenrens mest glansfulla produktioner, har genomförts. Det är Filmarchiv Austria som med senaste tekniska hjälpmedel har resaturerat filmen och gjort den tillgänglig på video. Musik: Giacomo Puccini och Robert Stolz. Huvudrollsinnehavare: Jan Kiepura och Marta Eggerth. Filmen är ett utomordentligt intressant och gripande tidsdokument från 1930-talets slut, strax innan Tyskland ockuperade Österrike. Videoversionen av filmen åtföljs av en bok på över 600 sidor som med utgångspunkt i Zauber der Bohème utförligt behandlar den centraleuropeiska musikfilmen under 1930-talet.

© Bo Magnusson - Edition Allegro Musik HB (2014-01-06)

Jan Kiepura. Bild från Zauber der Bohème. Filmarchiv Austria, Wien 2002. ISBN 3-901932-17-8.

Jan Kiepura (1902-1966).

Ich liebe alle Frauen. Film från 1935 med Jan Kiepura. Bild från Zauber der Bohème. Filmarchiv Austria, Wien 2002. ISBN 3-901932-17-8.
Jan Kiepura, Marta Eggerth och Robert Stolz. Bild från Zauber der Bohème. Filmarchiv Austria, Wien 2002. ISBN 3-901932-17-8.

Jan Kiepura, Marta Eggerth och Robert Stolz under inspelningen av filmen Zauber der Bohème. Bild från Zauber der Bohème. Filmarchiv Austria, Wien 2002. ISBN 3-901932-17-8.Klicka på bilden för större format.

"Das Land des Lächelns". Film från 1952 med Jan Kiepura och Marta Eggerth. Bild från boken "Zauber der Bohème". Filmarchiv Austria, Wien 2002. ISBN 3-901932-17-8.
Edition Allegro Musik HB | Regattakajen 10 | 120 71 Stockholm
070-543 76 14 | +46(0)70 543 76 14
Org.nr: 916622-3413 |
Publicerad den 28 juli 1999 | Nypublicering den 28 mars 2013
Senast ändrad den 15 december 2017
© Copyright Edition Allegro Musik HB 1999-2017
Back to content